Steady as I go

Jag mår bra, jag kan nästan säga det nu utan att ens tänka annat. Att inte tänka att det inte stämmer egentligen. Jag håller inte upp några jävla fasader längre. När jag känner att det är dags att vara ledsen över Henne. Då låter jag mig själv vara det, utan undantag. Jag sätter ångesten i centrum och härdar ut de tillfälliga stormarna i mitt hjärta. Mitt huvud är min trygga hamn när hjärtat är ute på vilda vatten. Jag vet (nu) hur jag funkar och jag kan  ta hand om mig själv när det behövs. Jag tar tag i saker och jag gör saker som jag för några veckor inte ens hade orkat. Jag bygger sakta upp nya vanor i rätt takt och utmanar mina bekvämlighetszoner. På fredag ska jag till exempel på dejt som är första gången sedan typ, 7 år? Jag ska flyga första gången själv och har bokat biljett till min vän i Amsterdam som jag ska till i Februari. Jag sorterar saker, städar, ringer samtal, bokar läkartider, ändrar saker jag inte trivs med, säger som jag tycker och sätter mig själv i första hand, nästan jämt. Jag har (idag) skaffat ett nytt jobb som hundrastare nära där jag bor hos en (vad som verkar vara) fantastisk jävla firma som jag verkligen respekterar till fullo. Nu tänker ni säkert sarkastiskt att jag verkligen siktar högt karriärsmässigt och det gör jag verkligen. Enligt mig så avancerar jag i och med att jag kommer att må bättre både fysiskt och psykiskt av det här jobbet istället för det jag har nu. Sedan är det inget för evigt jobb heller, jag vill egentligen plugga (tror jag) men jag vill vara säker på min sak först, och jag har verkligen inte åldersnoja med karriären. Det får ta den tid det tar. Är jag 40 år och plötsligt kommer på vad jag vill syssla med är det fine.

I helgen var jag med Solanas i Köpenhamn där vi hade vår första spelning "utomlands" och det var så jävla fantastiskt. Jag skulle tippa på att hela stället var kanske 100 kvadratmeter stort (inkl bar & toalett) och jag överdriver inte om jag säger att det packades in 150-200 personer där som dansade, sjöng, peppade, svängde nävar och skrek med när vi spelade. Det var fantastiskt. Tack till familjen i Fucked Up Kueers och Flocken som höll ordningen när vi inte spelade. Ni är fantastiskt jävla bra människor som jag vill dela scen med , typ jämt. Tack till snubben som framför så många folk och kameror bevisade sitt svineri genom att vägrade att backa undan när vi (i vanlig ordning) sa åt kvinnor och transpersoner att komma fram så att de fick mer utrymme (vilket de ALDRIG får göra inom musikscenen annars) och vi var tvungna att börja tjaffa.
Vi är bäst. Ni är bäst.