En månad.

Det har gått en oräknerlig lång tid sist jag skrev här. Jag har kommit till underfund att jag måste skriva, måste få ur mig saker av flera anledningar. Det tycks vara nödvändigt att fatta en penna, oavsett den är digital, i huvudet eller med en fysisk penna för att skriva ner det som tynger mig eller andra sätt upptar min tankeförmåga.
I skrivande sitter jag på ett obetydligt café vid Domkyrkan. Jag har varit vaken sedan kl.05.30, ofrivilligt. Min vän som sov i samma rum lyssnade och på sin r'n'b förgående som gått på repeat hela morgonen. Den sortens musik som jag finner ganska smörig, fick min ändå smörigare hjärtesorg att börja jobba igen.

Jag önskar att du läser det här. Jag önskar att du tänker på mig lika mycket som jag tänker på dig just nu. Det måste varit någon gång i December, när jag hade volontärjobbat på Stadsmissionen, försett tappra och kalla skådespelare med kaffe och fika, räknandes tiden, kikandes på telefonen (som alla i min generation, fucking beroende) var lediga stund. Du var påväg dit jag var. Vi skulle gå på jul på Liseberg, du skulle ta med din kid, som kallade mig hennes bästa vän. Det var innan jag fuckade upp allt. Varför sa jag inte precis hela tiden hur vacker hon var, hur det kändes så jävla magisk i varenda stund vi var tillsammans - om än ännu viktigare: varför tog jag det för givet? . Nåväl, det är över nu.


Ser trötta knegare, översittare, förvaltare, föräldrar, gym & löneslavar och studenter stirra sig blinda på intet när de monotomt är påväg mot det som förmodligen tar upp mer tid än vad de någonsin själva velat. Många för att de måste. För att det är dyrt att leva. För att de inte har något annat sammanhang där de känner sig sedda, för att deras barn måste ha mat. Måste ha Samsung 7, måste ha AppleTv. MåsteHa. Och det är inte deras fel, inte vårt fel, det är det här jävla kuksystemet. Det är obsessionen vid BMP. Det är hamsterhjulet. Tillväxten. Utåt sett ser jag ingen som jag kan ha något gemensamt med.

Men snart har jag inget val. Jag måste vara en del av det, måste vara en del av helheten - även om det bara är en. Den kallas inkomst. Men tills dess ska jag försöka glömma det. Ska försöka att inte tänka på allt mörker Sverige har gett mig det senaste halvåret. Det har varit ett halvår av misär (med mitt trygga liv mått mätt). Jag har blivit av med ett jobb jag trivdes med, så att jag inte kan betala hyran därav flykt till mor och far, jag har varit inlagd på psyk för att jag var påväg ner i Göta Älv, jag har förlorat Henne. Förlorat så mycket.

Om en månad sticker jag härifrån och jag förstår inte hur.