Δ När ni vaknar upp utan att ha ont någonstans, skall ni då veta att ni är inte längre bland de levande.

Den kommer alltid när en minst anar det, och det tycks, aldrig bli lättare oavsett hur många gånger den kommer. De flesta människor föds med far och morföräldrar i livet och jag har haft det privilegiet. Och vissa fäster sig en sig hårdare vid helt enkelt, så är det ju. Idag har min kära, underbara mormor somnat in, och för hänsyn till familjen, tänker jag inte gå in mer på detaljer. Men allt jag kan säga är att slutet för mormor blev precis som varje människa skulle vilja ha det, i lugn och ro, utan smärta och bland närstående. När jag satt på tåget till mormor idag skrev jag en anteckning på min dator, och jag skulle gärna vilja dela med mig av den:

Utanför tågfönstret finns en skönhet som nästan inte går att beskriva. Det är bitande kallt, den generösa solen strålar på frostpärlorna på marken och belyser även de skinande isskulpturerna, perfekt formade av konstnären moder jord. Kälen ligger svart i grunden och våren kommer inte än på en månad eller så, men vintern verkar ändå befinna sig i någon slags övergångsålder. Trots den bitande kylan, värmer solen våra kinder och ger oss hopp om att vi kommer klara av den svenska vintern även i år.  Under de tjocka isarna simmar salt och sötvattnets olika bestar, vars gap alltid törstar efter föda. Jag föreställer mig hur du alltid var i skogen om vintrarna, med dina syskon, hur ni drog på er de spartanska skridskorna och for outtröttligt omkring på isarna. Hur era oskyldiga skratt ekade mellan trädtopparna. Och när solen strax skulle gå ned, satte ni er baktunga ned på marken och åt era medhavda smörgåsar som min mormorsmor säkerligen gjort i ordning till er. Livet var enkelt och ni var fria. Jag kan se dig gå, helt orädd runt omkring likt Ronja Rövardotter djupt inne i skogarna med en idyllisk liten flätad korg, full med skogens läckerheter såsom bär och svamp. Du var ett älskat barn, som fick allting du behövde, om jag fattat det rätt.

När du blev en ung dam gick du med din syster och dansade på helgerna, där träffade du en kväll en hemskt stilig man som bjöd dig upp till dans. Mannen, och min morfar, skulle bli din enda och äkta make ett par år senare. Jag hoppas innerligt att du var lika förälskad i honom som i sagorna. Att när du såg honom i ögonen för första gången, redan då tyckte att hans vackra linjer och mörka lockar gjorde dig knäsvag. Morfar tog med dig runt om och visade dig världen, så du har allt sett dig omkring mormor, vilket jag är hemskt glad för. Att du inte är en av så många äldre damer, som aldrig fått se en bit världen innan de lämnar den. Du har varit Du fick två bedårande döttrar som du tog hand om i den nyinflyttade våningen där du skulle bo i större delen av ditt liv. Dina två döttrar växte upp till två unga kvinnor, och gav sig ut i världen så fort vingarna bar dem. Du var såklart orolig likt en mor ska vara. Morfar arbetade i sin dagarna och kvällarna i ändarna, och du stod alltid spisen nära till hands utifall Holger bjöd in någon gäst eller så efter arbetet. Och så gick åren.

Din stora bekantskapskrets i form av nu äldre damer blev tyvärr allt mindre med åren och tillslut var det nästintill bara du kvar. Jag kommer att minnas dig som den otroligt söta, kaffeälskande och roliga damen med glimten i ögat som trivdes bäst i goda vänners sällskap.Vi satt alltid ute i vardagsrummet, framför teven och drack vårt obligatoriska tv. Våra aktiviteter bestod oftast av att dricka kaffe, titta på dina tusentals kort, leka med katten, ibland gå ut på en kortare promenad när du fått din rullator som du kallade för Beata. Jag kommer aldrig att glömma vad du utbrast när du fick kännedom om att du skulle få en rullator : ”Rullator? Jag behöver ingen rullator, det är ju för gamla människor”. (92 år gammal)

När ni vaknar upp utan att ha ont någonstans, skall ni då veta att ni är inte längre bland de levande.