Hösten är naturens sista leende för året; men också det vackraste

Ligger och lyssnar på min stads spårvagnsgnissel som hörs ett par hundra meter bort från utanför fönstret. Hösten är här nu för jag fryser på riktigt. Sov hos vännen på Donsö förra natten (åt ärtsoppa & hängde med katt = fint) så nu ska det bli skönt att komma hem till lyan min. Ett annat typiskt hösttecken är jazz. Jag gillar verkligen jazz. Men inte "gitarronani"-fusion utan den ursprungliga jazzen - där en kunde knäppa med fingrarna utan att få dem ur led. Hellre vokal än instrumental improvisation.

"Första hösten själv" känns så jävla Bridget Jones-bittert att mynta, men då får jag  väl vara bitter då. Vad annars har en en blogg till? Det har blivit bättre. Det känns skönt att säga det. Riktigt jävla skönt. Ett tag såg jag inget annat än väggarna i min lägenhet som mina konstant nygråtna ögon stirrade sig blinda på i förtvivlan. Jag jobbar ganska mycket nu, vilket är rätt gött. I alla fall när det är lungt. Om någon undrar jobbar jag som personlig assistent och fyller luckorna i schemat hos två äldre brukare, mer är inte relevant att säga. Hur trivs jag då? Jo, jag vet redan nu att jag inte kommer att vara kvar här så hemskt länge. Inte för att jag inte trivs, men för att det inte är det jag vill göra för evigt. Det är en fin erfarenhet för att det är ett ädelt yrke. Vad kan vara finare att få betalt för än att hjälpa individer att klara av sin vardag? Nästa vecka är jag ledig typ hela tiden. Ska fly stan och åka hem till föräldrarna och hänga med mitt nya syskon - en svart shi -tzu för er som inte vet. Vi är dödslika.