Dagar går till veckor, veckor till månader och jag ändras inte, men allt annat gör.
Löven blir gråare, luften blir fuktigare, vinden kallare och nätterna längre. Jag befinner mig mig på exakt samma punkt, på exakt samma sätt, i exakt samma skepnad - förutom ett par nya sår på armen.
Du finns i vartenda minne, vart jag än vänder min näsa - så finns du, ett minne blott. Du var min tillvaro, min värme, min axel att gråta emot, min trygghet, min stöttepelare och min (vad jag trodde) framtid i över sex fucking jävla år och nu är du bara minnen. Och när du försvann har hela min tillvaro och stabilitet raserat som en jävla mur och jag vet fortfarande inte hur jag ska överleva det här absurda jävla helvetet. Du är finast i hela världen och alla andra är ytliga, skitnödiga eller tråkiga. Det finns ingen för mig för ingen är ens i närheten lika bra, perfekt som du är.
Jag saknar dig hela tiden. Precis hela jävla tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!