just like the drugs you are keeping me awake

Som ett jävla gift gör du att jag ligger och skakar om kvällarna. När jag märker att; du börjar tyna, minnena, dofterna, skratten börjar tyna gör jag allt, precis vad som helst för att du ska stanna kvar, även om jag vet att det inte är bra för mig.  Åh, ångest.

Jag skriver till dig mitt i natten på Facebook, läser igenom våra gamla, kärleksfulla konversationer, fulla med liv och hopp. När vi kommunicerar med varandra idag är det som att vi knappt känner varandra, även om jag vet att det är så jävla mycket mer känslor bakom orden än vad jag tror.

Jag vet att det inte är lätt för dig, det här är inte ditt fel, jag önskar att det var det. Önskar att jag kunde hata dig så mycket att jag ville spotta på dig. Önskar nästan att du utsatt mig för något oförlåtligt, men så är inte fallet alls. Du har inte gjort något fel och jag tycker inte det är kul att vara såhär jävla ihålig. Jag vill inte vara det här, jag är inte det här sorgliga psykfallet som måste ha någon specifik människa i mitt liv för att överleva. Det vet du om. Det vet jag om.

Jag förstår inte hur mitt liv kunde ta den här riktningen, hur hårt det här faktiskt tog, tar mig. Förstår inte hur jag kunde hamnat på sluten psyk i två veckor eftersom jag ville, var påväg att göra en Virginia Wolf handling. Förstår inte hur jag har kunnat ha så otroligt svår separationsångest och noll livsglädje under så många månader. Jag hade ett sådan sjukt rikt liv, knappt för ett år sedan. Jobb, världens bästa band, träning, meningsfulla aktiviteter (volontärjobb), var kreativ och hade hela dagarna inbokade med jävligt fina saker liksom. Nu har jag nästan ingenting av det kvar. 

Grattis, du har haft så stor inverkan på mig. Jag vet att du förmodligen inte ens kommer läsa den här skiten. <3